Rebecka Bohlin om boken, metoden och webbkursen Bit inte ihop – sätt gränser på jobbet!

Nu samlar vi ihop Rosa guidens och Feministiskt perspektivs poddupptagningar från sommarens montersamtal under politikerveckan i Almedalen. Rosa guidens annonsörer erbjöds presentera sin verksamhet i vår monter och många passade på att berätta vad de arbetar med.

Först ut är författaren och journalisten Rebecka Bohlin, som tillsammans med Sara Berg har tagit fram metoden, webbkursen och boken Bit inte ihop. Feministiskt perspektivs chefredaktör ställde frågorna. Här följer ett utdrag ur intervjun som du kan lyssna på i sin helhet ovan.

Bit inte ihop! heter er bok, det är också en metod – vad är det för metod?

– Bit inte ihop! och så lägger vi till Sätt gränser på jobbet! Sara Berg och jag, som har skrivit boken, kom fram till att feministiskt självförsvar har en massa metoder som kan vara väldigt användbara på olika sätt i livet. Vi saknade ett mer teoretiskt material där vi diskuterar hur kan metodiken från feministiskt självförsvar användas av vuxna kvinnor, i vår vardag, där vi befinner oss själva i nu då. Själv är jag 43 år och både Sara och jag har barn, jobbar och hur kan vi använda oss av metoderna feministiskt självförsvar i den typen av vardag? Så vi har skrivit en bok där vi förklarar vad feministiskt självförsvar är.

– Vi gör en genusanalys av dagens arbetsmarknad och vi diskuterar vad kan man göra åt problemen både på ett individuellt plan och på ett kollektivt. Väldigt kort kan man säga att den går ut på att vi slår ett slag för att du ska lyssna på dig själv! Lägg inte bara huvudet på sned, le och bit ihop och gå vidare, utan lyssna på dig själv. Identifiera istället – är det något som skaver i min vardag? 
Och vad är det? Skruva upp volymen på den känslan, ta den på allvar och sätt dig tillsammans med några som du litar på, och diskutera! ”Hur kan vi förändra det här, för mina villkor är inte rimliga. Jag mår ju inte riktigt bra, det här och det här stressar mig. Det här och det här gör att jag får ont i kroppen” och så vidare.

– Men när vi är ute på arbetsplatser och träffar kvinnor och ställer dom här frågorna, då identifierar ju alla att de går och bär på saker som man faktiskt inte tar itu med. När man väl sen får frågan – vad är det som skaver i min vardag – bara rinner det ut saker och många av de sakerna går det ju faktiskt att ta itu med! Det krävs först och främst att man identifierar – vad är problemet – och sen ser vad kan göra åt det.




En fråga som infinner sig då är att arbetsmiljöproblem, historiskt sätt, varit kopplat till fackföreningsrörelsen och kollektiva processer, men ert förslag bygger egentligen mer på att man tar itu med problemen själv?



– Nja, jag ser ingen motsättning till det kollektiva och fackföreningsrörelsen och vi trycker ganska hårt på den biten. Snarare är det så att det mer beror på vilken typ av problem det är. Alla problem på en arbetsplats passar inte att blanda in facket i. För vissa problem passar facket verkligen in och då trycker vi på det oerhört. Att alla ska vara medlemmar i facket och gärna gå in och jobba aktivt i facket och vara med och se till att facket blir mer feministiskt och så vidare. Men
 när vi till exempel ställer frågan om vad du upplever som problem i vardagen på jobbet kan det vara högt och lågt. Till exempel ”Konferensrummet dubbelbokas jämt och det är aldrig jag som får det. Jag blir överkörd.” Det kanske inte är något att kalla in till facklig förhandling om, utan handlar mer om en social hierarki på arbetsplatsen. Då går vi in och jobbar med rollspel för att öva på att sätta gränser i sådana vardagssituationer. Men det kan ju vara där det möts också. Som sexuella trakasserier till exempel. De blir ju inte olagliga förrän du som individ har sagt ifrån, eftersom det är ju tillåtet att flirta med varandra på jobbet. Så det är ju först när du talar om – att det där är ovälkommet – som det blir olagligt och då behövs vi, då övar vi på att säga ifrån, sätta gränser, identifiera vad som är obehagligt när det kommer. Öva på ATT säga någonting. Det betyder inte att man sen står där med det helt själv, utan chefen ska få veta det. Chefen har ett ansvar att tackla det och ta itu med det, och gör inte chefen det, ska man absolut blanda in facket! 


Du har ju tidigare varit chefredaktör på tidningen Arbetaren och har dessutom skrivit böcker om situationen på arbetsmarknaden både i Europa och i Sverige. Den här boken kom ju i en period där tystnaden har lägrat sig på arbetsmarknaden – vad får ni för reaktioner när ni kliver ut och presenterar de här idéerna ”Sätt gränser på arbetsmarknaden – på ditt jobb?”


– Det som förvånade mig när boken kom ut, var att alla bara ville diskutera problem på individnivån! Ofta blev vi inbjudna till fackföreningsrörelsens alla olika tidningar. Alla dom ville ha intervjuer med oss och de ville också bara diskutera problem på individnivån! Och det säger något om vår samtid…



Vad säger samtiden då?


– Det handlar väldigt mycket om att den som är drabbad av stress ska gå på en kurs i mindfullness! istället för att man ska kontakta arbetsmiljöverket och få inspektion – är det en orimlig arbetsmiljöbelastning? Ska vi titta på föreskrifterna av den psykosociala arbetsmiljön? Det ligger liksom inte riktigt i tiden, utan det som ligger i tiden är ”Titta på individen, behöver individen bli bättre på att hantera arbetssituationen?” och det var inte alls vår mening att bli en del av den trenden. Boken trycker jättemycket på att – det viktigaste är om man har en orimlig arbetsbelastning – är att identifiera det, uttala det och gå samman mer så som facket traditionellt gör och kämpa för förändring. Dessutom behöver man ju öva sig på själv att säga ifrån och uttala saker, men det är inte det viktigaste. Ensam är inte stark, utan när jag märkte att det var så, försökte vi göra en sak till och vårt slutkapitel som handlar just om kollektiva strategier fick ingen uppmärksamhet. Det finns en slags ovilja att se hur har arbetarkvinnor det på jobbet. En ovilja att diskutera lösningar och det är väldigt trist därför att det finns stora problem att belysa och ta itu med.



I boken talar ni ju om härskartekniker. Inte bara de kända fem, utan åtta. Jag såg nyligen i sociala medier att ni har besökt Berit Ås – hur var hennes respons på eran metod?



– Hon tycker mycket om vår metod. Men vad som sen gäller härskartekniker, så är hon väldigt bestämd i att man ska stoppa vid fem härskartekniker. I dag så sväller ju det där och i vår bok identifierar vi åtta härskartekniker. Det finns dom som identifierar sjutton och de finns dom som identifierar tjugoåtta. 
Berit Ås säger att det är inte fel med alla dom där. Men anledningen att man ska stanna vid just fem, är att det viktigaste är att ”identifiera för att förändra” och ”ska vi vara effektiva så fem härskartekniker som våra fem fingrar och vi ska identifiera för att förändra och genomföra kollektiva metoder”. Det var jättekul att träffa henne. Vi bodde hemma hos henne några dagar, vi umgicks dygnet runt och hon pratade och berättade om sitt liv. Hur hon har använt härskartekniksmetodiken för att förändra! Det var jättespännande och det kommer faktiskt att bli en ny bok så småningom, om just härskartekniker, för vi märker att det är ju bara en del av ett kapitel i boken som handlar om härskartekniker och det är just det folk är mest intresserade av. Vi tycker väl inte att det finns en riktigt bra bok om det på svenska, för de som finns är mer av en liberal tradition och de här mer maktperspektivet som Berit Ås har, det är det vi vill lyfta fram!

Vilka är då de fem härskarteknikerna igen som Berit Ås har identifierat?

– Osynliggörande, Underhållande av information, Dubbelbestraffning, Påförande av skuld och skam och Förlöjligande.

Ja, dom känner man ju igen, men ni har ju åtta. Kommer du ihåg vilka ytterligare ni har där med då?

– Splittring, Hot om våld och Objektifiering.

Om detta kan man läsa om er bok som fortfarande går att köpa! Ni har också en webbutbildning – hur funkar det?

– Vi har en webbutbildning om härskartekniker, för att vi har insett att vi inte kan komma ut till varenda kotte på varje arbetsplats, då kan man köpa in webbutbildningen själv istället eller till sin arbetsplats eller till sin förening. Den går till ungefär så som upplägget är på våra kurser i verkliga livet. En teoripresentation och sen ställer vi ett antal frågor som man ska ställa antingen till sig själv eller tillsammans i gruppen för att identifiera – ”har jag varit med om de här typerna av härskartekniker, ser ja några exempel på min arbetsplats, är det jag eller någon annan som drabbas” och sen så kommer vi med redskap för hur man kan ta itu med härskartekniker.

Läs mer om boken och metoden Bit inte ihop här och lyssna på hela intervjun i Femperspoddens almedalsspecial (ovan).

—

Rebecka Bohlin är författare, journalist och också instruktör i feministiskt självförsvar på arbetsplatsen. Hon har tidigare varit chefredaktör på tidningen Arbetaren och dessutom skrivit böcker om situationen på arbetsmarknaden både i Europa och i Sverige.